44 kcal

Dagens intag, so far – 6 cashewnötter och 2 koppar kaffe.

Varannandagsfasta, varannandagsfesta!

Idag är det den nionde fastedagen, vilket innebär att det är halvtid på den tidplan jag satte upp för mig själv – att fasta varannan dag fram till midsommar. Dags för en liten summering med andra ord. Hur har det gått? Vilka är de största utmaningarna? Vad vinner man? Kommer detta rädda oss från svält och krig?

Exakt hur tungt är det?

Inte särskilt, inte för mig i alla fall. Jag tror jag är hjälp av att jag tidigare har testat lågkolhydratkost och därmed vant kroppen vid att förbränna fett för att tillgodose energibehovet. När jag började med strikt lågkolhydratkost, eller LCHF som det också ofta benämns, så var det tre riktiga helvetesdagar. Jag fick visserligen äta nästan hur mycket jag ville, men det hjälpte inte, eftersom jag var så van vid att få snabb energi från socker och stärkelse. Att istället bränna fett gjorde mig seg och trött. Jag som normalt sett är en kvällsmänniska stupade i säng strax efter kl 21. Och sov sen långt mer än 8 timmar. Men på den fjärde dagen av strikt lågkolhydratkost så hände något. Jag blev återigen mitt vanliga jag och kände mig inte alls trött. Plötsligt kunde jag återgå till mitt normala liv, börja träna igen och allt jag behövde göra var att försöka glömma min kärlek till bröd, pasta, potatis, chips och smågodis. Det höll i 4 månader, sen började fusket.

Med varannandagsfastan är det enklare. Jag skulle egentligen vilja kalla det för fasta-festa-dieten – inte för att man behöver ta det bokstavligt, utan för att varannan dag faktiskt upplevs som en fest. Maten smakar godare och jag njuter mer av den, de dagar jag får äta. Samtidigt så är det svårt att äta för mycket, eftersom jag fastat dagen innan och kroppen vant sig vid mindre mat.

Men hur är då fastedagarna? Ja, det varierar. Mitt eget recept har varit att undvika att äta så länge det bara går. Enbart hålla mig till kaffe, eventuellt med en liten, liten skvätt mjölk eller grädde i. Dricka mycket vatten och sen äta en ganska normal måltid runt 17-18-tiden. En annan viktig sak är att kunna distrahera sig med något. Ibland känns det tungt i huvudet och kan man då ta en promenad eller bara vila en halvtimma så gör man det mycket enklare för sig.

Okej, men resultatet då?

Ja, hur har det gått? När jag började så vägde jag mig, mätte fettprocent och tog några mått. Min fettprocentvåg har så klart en viss felmarginal, så egentligen bör man ta ett snitt av flera dagars mätningar, så dagens mått bör kanske tas med en viss nypa salt. Det som däremot inte ljuger är måttbandet, eller det faktum att jag kom i ett par jeans som jag inte kunnat ha på ett år. Och det var inte ens svårt.

För två veckor sen såg det ut så här:

Vikt: 92,8 kg
Fettprocent: 21,6 %
Midjemått: 88,5 cm
Magmått: 93,0 cm

Motsvarande mätningar idag:

Vikt: 90,5 kg
Fettprocent: 18,8 %
Midjemått: 86,5 cm
Magmått: 91,0 cm

Oavsett vad vågen säger, så har både midja och mage minskat med ungefär 2 cm, vilket är en ganska stor skillnad. Det motsvarar ungefär att antingen få på sig ett par jeans eller inte.

Men världsfreden då?

Nej, fastan kanske inte löser allt, men någon påpekade att jag sparar väldigt mycket pengar på att bara äta varannan dag. Det stämmer ju, så vad gör man med alla sparade slantar? Ja, bortsett från att köpa nya kläder i mindre storlekar, så kanske man kan se till att köpa bättre mat de dagar man äter. Bra råvaror som är krav- och rättvisemärkta, till exempel. Det kanske inte stoppar några krig, men vi har ju definitivt en obalans mellan de som frossar och de som svälter, så maten skulle räcka till fler om vi undvek att överäta. Och vi skulle troligen också bli friskare, vilket besparar oss en massa onödiga sjukvårdskostnader – pengar som vi istället kan satsa på mer långsiktiga investeringar. 

Nu dags för en till kopp kaffe. Häpp!